Milda västern: Desmond Pensel lider igen.

"In an interstellar burst I am back to save the universe"

Efter ett drygt års hiatus är jag tillbaka igen. Jag slutade av ett dumt skäl och jag börjar av ett lika dumt skäl.

Det vore både tråkigt och meningslöst att rabbla upp all dum skit som ägt rum det senaste året så jag ska försöka låta bli. Jag måste dock redan bryta mot regeln i någon mån eftersom jag är arg på något jag utsatts för det senaste halvåret. Jag har tvingats sitta bredvid korkade människor i långa rader av stolar med en något äldre person längst fram som pratar fyrtiofem minuter i stöten om något man lika gärna kan läsa i en bok. Vi som har en gnutta förnuft i huvet och skam i kroppen anser att det finns en social kod som säger att man inte pladdrar under dessa trekvartsperioder. Man håller helt enkelt käften tills det är dags att gå ut ur salen och uppsöka en närbelägen kafeteria där förfriskningar inhandlas alternativt att man besöker andra små närbelägna lokaler vars skyltar på dörren antyder att det god sed att kasta vatten där.

En man som jag håller för att vara klok och vis har sagt att runt tio procent av jordens befolkning är idioter. Det för med sig att när många människor vistas på en liten yta så blir det tätt med idioter. Ofta är det fråga om tur om man får vistas i grupper där koncentrationen av idioter är låg. Har man som jag satsat fel och hamnat i en grupp där andelen idioter är skrämmande hög så är det svårt att veta vad man ska ta sig till. Det går nämligen inte att göra någonting åt idioter. Man kan inte vara naiv och försöka resonera med dem och komma fram till ett samförstånd så att de inte bär sig lika idiotiskt åt bland folk. Man kan inte heller skälla ut dem och förvänta sig att de ska lämna gruppen. Om något så blir de bara sporrade bli ännu mer korkade. Man kan spela med och le som en idiot vilken kanske leder till social acceptans på bekostnad av ens eventuella värdighet och självkänsla. Det sista alternativet är det jag har valt; att föra tynande tillvaro i utkanten av precis allting och titta ner i marken för att inte uppmuntra idioterna till social interaktion.

Jag kan faktiskt inte klaga på de personer som har till uppgift att mot betalning stå framför gruppen och tala. Jag kan inte heller klaga på böckerna man förväntas läsa. Ingenting har varit direkt lysande, men jag plågas inte heller. Men jag är inte nöjd. Hela mitt liv har jag drömt om den här världen. Jag vände andra kinden till fler gånger än jag kan räkna. De gånger jag har blivit förtryckt av ingen annan anledning än att jag har varit enkel att förtrycka har jag lyckats hålla mig samman för jag en dag skulle få nå himmelriket: ett vackert land bestående av gräsmattor och byggnader som förvaltas av Akademiska Hus. En dag skulle jag få stå där på tröskeln och för första gången insupa min belöning för två decenniers lidande.

Min dröm krossas varje gång jag hör idioterna prata.