Någon i Cupertino älskar mig.

Ny definition: Någonting är mat när man kan ha antingen riven ost eller ketchup på. Eller båda samtidigt. Om det blir äckligt så beror det på att det är chokladkaka/efterrätt/frukt/etc.

Det är min fromma förhoppning att även kommande onsdagar kan hålla dagens höga standard.

Happiness is a pair of glasses.

Thank you, Steve.

"Everybody hates a tourist"

Jag tycker att det ser ut som skit hemma för att jag har lagt några prydliga buntar med papper på golvet. Sorterade efter relevans och typ, naturligtvis.

Det är väl skönt att man fortfarande kan vara elak när det behövs. Det ser ut som att julen blir lugn åtminstone.

Pathetic fallacy

Jag tittar på regnet genom mitt fönster. Innerst inne vill jag inte se dropparna som kondenserad fukt från havet. Jag vill inte veta hur långt de har transporterats genom etern. Jag vill att de ska vara den kuliss de ser ut att vara. Regenet finns här för att bilda ett mönster på fönstrets glas och ett mjukt smattrande ljud mot fönsterblecket. Regnet existerar för att påminna oss både om solen som kanske kommer imorgon och om vår förmåga till känslosamma reaktioner.

Jag tittade på mitt träd för en stund sedan. Senast stod det i brand men plötsligt var det alldeles naket.

Jag såg min promenad på avstånd från spårvagnen idag och myste hemlighetsfull för mig själv.


Hur var det nu igen? Formar jag livet för promenader eller är det tvärt om?

Your way of doing things has "BITCH" written all over it.

Jag har en tendens att överanalysera text i alla dess former. Förlåt, jag kan verkligen inte låta bli. Jag tror att det kan ha att göra med hur jag växte upp. Därför kan jag ibland finna det märkvärdigt befriande, ja, kanske till och med tillfredsställande att läsa innehållsförteckningar. Att få känna hur ens inre slappnar av för en stund. Man kan titta på typsnittet, färgvalet och rynka pannan åt textens litenhet. Där det finns standarder, finns det lugn och ro.

Jag gick på upptäcktsfärd idag och fann en ny och häpnadsväckande intressant plats. Precis när jag skulle åka ner för den längsta rutschkanan jag har sett i hela mitt liv kom det någon. Med en reptils snabbhet flög jag upp och försökte se ut som om jag aldrig hade funderat över att leka för mig själv. Efter att ha gått ner för några trappsteg kompenserades min olycka av en fantastisk hög av lönnlöv av precis rätt färg.

Jag ska börja samla på platser som inte ligger långt borta. Ställen man går till väldigt sällan men som är så pass märkvärdiga att det ändå känns skönt att veta att de finns där. Utifall att man plötsligt ställs inför uppgiften att välja ut en promenadmål snabbt alltså. För det händer väl hela tiden, eller? Man kanske borde leva sitt liv så att man alltid behöver ha en väl uttänkt promenad i rockärmen. Höga höjder och utsikt är alltid ett plus.

Jag virkar med rättesnöre

i mitt hem ligger allting på sin plats
min blick vandrar från höger till vänster
söker och spejar
ibland hittar jag någonting som inte ligger rätt
jag tittade upp i taket
för första gången såg jag små prickar
den vita färgen var inte vit
jag kände mig hjälplös

jag låg och drömde i natt
ditt ansikte kom tillbaka hela tiden
jag tänkte hellre på spindlar
och hemska saker som kryper och krälar

jag tänder ljus och jag sätter på te
varma filtar och mjuka kuddar
och det blev bara värre

Surt, sa räven.

Jag är fortfarande extremt inne på hela den här nya grejen att lära sig saker. Det är en märklig känsla, men man känner att varje ny tokighet är en ny upplevelse även om skon skaver. En gång i tiden lockade det mig till någon slags konstig upptäcktsfärd i livets märkliga områden. Jag tror inte att jag är så pass nyfiken längre att allting ska sluta i ytterligheter som det gjorde då. Det märkvärdiga är att det har tagit mig så lång tid att inse att jag inte lär mig så mycket genom att stirra på folk som är precis som jag. Jag gjorde det härom dagen och jag gillade inte vad jag såg.

Det märkliga är att det liksom slog som en bomb. Jag har inte, eller i alla fall inte på länge, strävat efter att bli något slags omtyckt människa. Inte alls. Men när jag satt där och observerade så gick många saker upp för mig. Jag såg svinet i mig själv, det jag hade gjort av mig själv. Det jobbiga är att det är svårt att sluta vara ett svin. Det är som att banta. Det är inte bara att sluta vara elak och så är det bra med det. Man måste aktivt göra det motsatta i väldigt stor uträckning. Man måste nästan programmera om sin biologiska varelse för att lyckas.

Den senaste tiden har varit rik på upplevelser och framför allt insikter. Det är svårt för mig att smälta att det är här jag vill vara. Jag har ingenting att vara bitter över. Jag borde vara tacksam att jag vaknade till slut. Men jag vet inte om jag tycker om min lilla väckarklocka så värst mycket heller. Idag slängde jag den i väggen. Och där kan den fan ligga tills jag behöver ruskas om nästa gång.

A rubber shade of pale

Avtal är intressanta. Jag skulle nog säga att det finns två ratifikationsprocesser: en kreativ och en destruktiv. Sådana avtal finns överallt. Man får en lägenhet och skriver kontrakt, men det känns inte riktigt som att det är ens egen lägenhet förrän man har fått dit sina möbler och gjort ett personligt avtryck. En dag kommer man på att man ska flytta och man säger upp avtalet. Ändå så tänker på den gamla lägenheten som "hemma," till och med när man har tömt den på möbler och flyttstädat. Det är först när man går förbi en kväll på gatan och ser andra människor i fönstren, som den destruktiva ratifikationen är genomförd.

Jag skulle vilja ta och hylla tomrummet. För många räds känslan som hör till. Själv så vet jag att det är det här jag har saknat, att kämpa mot känslan. Det är bitterljuvt, man känner sig i harmoni med träden i deras höstprakt. Jag har saknat blicken man får av känslan, gråheten som förstärker alla andra färger. Det här är de långa vandringarnas tid, då man nästan kan känna det forna, torra klimatet mot kinden.

Konsten är bättre än någonsin. Jag kände helt klart att någonting var annorlunda imorse under konstseminariet. Jag tror att andra också märkte min förändring, hur mina penseldrag var djärvare och mina färger starkare. Jag kunde verkligen känna flödet inombords.

feeling
feeling
feeling
feeling

What if it all really does suck?

Jag fann precis en helt ny mening med uttrycket. Tidigare hade jag inte förutsatt total ensamhet. Just nu ser det hela ut att vara en enmansklubb.

Prozac

Det är en typisk Douglas Coupland-grej, alla går på lyckopiller och har långa utläggningar om det. Själv så undrar jag vilken nivå av fucked up man måste nå för att få piller. Jag tänker på mina svängningar, hur allting tenderar att växla mellan extremer. Jag kan känna mig ganska trött på min gamla "kompromisslöshet", min frånvaro av mellanlägen oavsett vad det gällde. Jag är ganska trött på att reagera euforiskt. Det är ändå bara självbedrägeri. Jag är trött på mitt bottenlösa förakt. Det är en mur som håller mig borta från resten av världen. Det är något som ligger i tiden, något särskilt i vattnet kanske?

Stilstudier

Det är mänskligt att snacka skit. Det för oss samman och skapar band.

Många av mina varmaste minnen i livet har varit från skitsnacksklubbar. Man samlas och spyr galla tillsammans. Man turas om att hålla sin nästas hår. Den finaste ömsesidigheten är att veta att oavsett hur mycket skit den andre snackar så är självföraktet större. Det är en kunskap som förlåter allt.

Fan blir religiös på äldre dar och jag är trött på skitsnacket. Eller vad säger jag? Jag menar förstås att jag är trött på den synnerligen bräckliga relationen mellan människor som skitsnacket är. Det är ett tyst kontrakt mellan två eller fler parter om att inte yppa något för någon utanför klubben. Ofta så krävs det bara att någon har druckit för mycket så börjar hemligheterna flyta fram. Det handlar inte så mycket om att det är jobbigt att folk får veta exakt vilka elaka saker man har sagt utan snarare just att man gör det. Man är en skitsnackare.

Man kan se det i folks ansikten, precis den sekunden de ser en och kontraktet är brutet.

dance you fucker
dance you fucker