Jag tittar på regnet genom mitt fönster. Innerst inne vill jag inte se dropparna som kondenserad fukt från havet. Jag vill inte veta hur långt de har transporterats genom etern. Jag vill att de ska vara den kuliss de ser ut att vara. Regenet finns här för att bilda ett mönster på fönstrets glas och ett mjukt smattrande ljud mot fönsterblecket. Regnet existerar för att påminna oss både om solen som kanske kommer imorgon och om vår förmåga till känslosamma reaktioner.
Jag tittade på mitt träd för en stund sedan. Senast stod det i brand men plötsligt var det alldeles naket.
Jag såg min promenad på avstånd från spårvagnen idag och myste hemlighetsfull för mig själv.
Hur var det nu igen? Formar jag livet för promenader eller är det tvärt om?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar