Prozac

Det är en typisk Douglas Coupland-grej, alla går på lyckopiller och har långa utläggningar om det. Själv så undrar jag vilken nivå av fucked up man måste nå för att få piller. Jag tänker på mina svängningar, hur allting tenderar att växla mellan extremer. Jag kan känna mig ganska trött på min gamla "kompromisslöshet", min frånvaro av mellanlägen oavsett vad det gällde. Jag är ganska trött på att reagera euforiskt. Det är ändå bara självbedrägeri. Jag är trött på mitt bottenlösa förakt. Det är en mur som håller mig borta från resten av världen. Det är något som ligger i tiden, något särskilt i vattnet kanske?