Stilstudier

Det är mänskligt att snacka skit. Det för oss samman och skapar band.

Många av mina varmaste minnen i livet har varit från skitsnacksklubbar. Man samlas och spyr galla tillsammans. Man turas om att hålla sin nästas hår. Den finaste ömsesidigheten är att veta att oavsett hur mycket skit den andre snackar så är självföraktet större. Det är en kunskap som förlåter allt.

Fan blir religiös på äldre dar och jag är trött på skitsnacket. Eller vad säger jag? Jag menar förstås att jag är trött på den synnerligen bräckliga relationen mellan människor som skitsnacket är. Det är ett tyst kontrakt mellan två eller fler parter om att inte yppa något för någon utanför klubben. Ofta så krävs det bara att någon har druckit för mycket så börjar hemligheterna flyta fram. Det handlar inte så mycket om att det är jobbigt att folk får veta exakt vilka elaka saker man har sagt utan snarare just att man gör det. Man är en skitsnackare.

Man kan se det i folks ansikten, precis den sekunden de ser en och kontraktet är brutet.

dance you fucker
dance you fucker