Jag drömde om kompromisslöshet. Jag gick med lien.
En gång i tiden var jag romantiker. Jag tyckte att jag var född i fel avkrok av mänsklighetens historia. Jag borde ha fötts när stora män diktade stora verk. Jag hade en marinblå yllejacka och innanför den en walkman (just det, kassetter) med blandband. Det var alltid skitkallt i staden där ingen är utomhus. Jag gick förbi hennes fönster en hel vinter i hopp om att få se henne i fönstret. Ironiskt nog var bodde hon inte där just då, men det visste inte jag. Jag saknar det där ljuset, det där märkligt rosa skimmret som kunde sänka sig över staden molniga vinterdagar.
Efter att jag hade dragit mig ner i fördärvet, mest på egen hand men också tack vare hjälp från andra, kom insikten att förändring var nödvändig. Jag gick med lien.
Jag önskar att det kunde kännas likadant att vandra runt igen. Ibland vill jag ha tillbaka staden där ingen är utomhus, där man bara kan skymta någonting bakom gardinerna. Jag önskar att en torr vind skakade löven i kvällsluften.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar