Surt, sa räven.

Jag är fortfarande extremt inne på hela den här nya grejen att lära sig saker. Det är en märklig känsla, men man känner att varje ny tokighet är en ny upplevelse även om skon skaver. En gång i tiden lockade det mig till någon slags konstig upptäcktsfärd i livets märkliga områden. Jag tror inte att jag är så pass nyfiken längre att allting ska sluta i ytterligheter som det gjorde då. Det märkvärdiga är att det har tagit mig så lång tid att inse att jag inte lär mig så mycket genom att stirra på folk som är precis som jag. Jag gjorde det härom dagen och jag gillade inte vad jag såg.

Det märkliga är att det liksom slog som en bomb. Jag har inte, eller i alla fall inte på länge, strävat efter att bli något slags omtyckt människa. Inte alls. Men när jag satt där och observerade så gick många saker upp för mig. Jag såg svinet i mig själv, det jag hade gjort av mig själv. Det jobbiga är att det är svårt att sluta vara ett svin. Det är som att banta. Det är inte bara att sluta vara elak och så är det bra med det. Man måste aktivt göra det motsatta i väldigt stor uträckning. Man måste nästan programmera om sin biologiska varelse för att lyckas.

Den senaste tiden har varit rik på upplevelser och framför allt insikter. Det är svårt för mig att smälta att det är här jag vill vara. Jag har ingenting att vara bitter över. Jag borde vara tacksam att jag vaknade till slut. Men jag vet inte om jag tycker om min lilla väckarklocka så värst mycket heller. Idag slängde jag den i väggen. Och där kan den fan ligga tills jag behöver ruskas om nästa gång.