Ett drömspel

Vaknade nyss. Svepte genast bort tidningarna som håller mig varm och lyfte på kartongen som håller regnet borta här i min gränd. Tur att i alla fall några idioter inte skyddar sina nätverk så jag kan blogga här i gränden.

I drömmen återvände jag till min forna arbetsplats där kärringarna mötte mig med glada miner. Alla gubbarna var såklart nedsupna men hälsade så gott de kunde. Det handlar förstås om en läroinstans av så kallad gymnasial typ (jag får återkomma om själva skolan någon annan gång) där jag jobbade under ofta förnedrande former. I ett fult rum som var som hämtat från ett äldreboende (dvs komplett med vävstol och 70-talskonst med havstema på väggarna) satt folk vid och fikade. Just idag var det en av många förströelsedagar på skolan. Efter att ha stekt köttbullar ett tag och gjort ingenting på ämneslektionerna måste ju de små liven vara helt slutkörda. Därför får de sitta i klassrummen och utsättas för dålig underhållning av någon sort.

Tack vare just den där sortens kausala logik som man enbart finner i drömmar fick jag hoppa in och jobba extra. Med andra ord skulle jag passa barnen (det var säkert någon gubbe eller kärring som hade druckit för mycket igen). Så jag satte mig längst fram i ett klassrum. Ison & Fille (eller några andra kanske) skulle rappa för de små liven. Man kunde sitta på något som såg ut som en såndär grej som man förtöjer båtar med i hamnen, som sticker upp med jämna mellanrum på kajen. När musiken satte igång (ungdomsgårdskänslan var intensiv) sa en röst lugnt till mig att "testa ettan på mixern." Jag tittade ner och hittade en mixer som såg ut som min Behringer 8-kanalare. Jag skruvade på första kanalen som instruerat, varpå den där förtöjningspålen började hoppa och dansa. Det hela såg nog ut som mini-rodeo.

Sedan var det plötsligt en konsert på en borggård. Bredvid mig stod Johannes, en gammal bekant från högstadiet, fast nu var han prins av England istället. Han hade med sig sin cykel i publiken. Den såg kungligt dyr ut och jag tittade ner på stänkskärmarna och frågade "Är det där äkta drakfjäll eller är det bara ditmålat?" sedan skrattade jag som Mozart i filmen Amadeus.

Önskas: Ett anständigt liv

Min inre monolog kom idag till slutsatsen att det finns ett svar på frågan "Varifrån kommer alla sura kärringar?"

Svaret är enkelt: De har funnits där hela tiden. Ända sedan barndomen har de varit sura kärringar. Eller i alla fall sedan gymnasiet. Vad har detta att göra med bilden? Jo, för det är där jag är. Jag är en missförstådd konstnär i ett speciellt stadium. Än så länge är inte ungdomens charm ett minne blott. Den finns fortfarande kvar och vissa bilder vittnar om detta. Men snart, om jag inte ges tillfälle (en lägenhet i alla fall) där jag kan utöva min unika konst, kommer jag att sluta mina dagar på ett sätt som bara Nikanor Teratologen skulle kunna beskriva.

Hur ska jag kunna förlösa mitt magnus opus under dessa hemlösa omständigheter?