Min inre monolog kom idag till slutsatsen att det finns ett svar på frågan "Varifrån kommer alla sura kärringar?"
Svaret är enkelt: De har funnits där hela tiden. Ända sedan barndomen har de varit sura kärringar. Eller i alla fall sedan gymnasiet. Vad har detta att göra med bilden? Jo, för det är där jag är. Jag är en missförstådd konstnär i ett speciellt stadium. Än så länge är inte ungdomens charm ett minne blott. Den finns fortfarande kvar och vissa bilder vittnar om detta. Men snart, om jag inte ges tillfälle (en lägenhet i alla fall) där jag kan utöva min unika konst, kommer jag att sluta mina dagar på ett sätt som bara Nikanor Teratologen skulle kunna beskriva.
Hur ska jag kunna förlösa mitt magnus opus under dessa hemlösa omständigheter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar