Oroväckande låga kulturpoäng.

Jag satt nyss i lotusställning i soffan och kontemplerade stillheten i min nya ateljé. Jag oroade mig för att jag kommer att få sämre karma på grund av att jag dödar så många bananflugor varje dag. Men jag kom fram till att det jämnar ut sig i längden eftersom jag inte äter animaliska livsmedel. Då såg jag det. Ack, detta hemska ögonblick!

Det visade sig, efter en närmare inspektion i bokhyllan med tumstock, att jag enbart har 1.6 hyllmeter skönlitteratur. Det är ju alldeles hemskt! Vad ska jag säga när folk kommer på besök? Ingen kommer att ta mig på allvar när saker och ting ser ut såhär! Jag kommer att framstå som en tom burk som skrammlar högt i ett snöre bakom en cykel. Och det går ju absolut inte för sig. Jag kan se hur mina handflator blir svettiga bara av tanken.

Det här förstör känslan att träda in i en stor mans bonad, den vördnad som kan känna ibland. Det där som många slösinta tanter i Gudrun Sjödén-outfits känner när de äntligen får gå förbi Karin Boyes födelsehem här i Sveriges framstjärt. Man vet att här har någonting viktigt hänt eller löften om framtida opus.