Svennebananerna och deras jävla hattar

För några dagar sedan satt säkert det lilla literaturvetartrollet och skrattade högt på sitt lilla arbetsrum. Anledning var naturligtvis att er ödmjuke tjänare skrev sin förbannade tenta. Nu är det inte meningen att jag ska sitta och spy galla över själva tentan, som i ärlighetens namn var ganska harmlös. Man sitter i en stor sal på Viktoriagatan i Göteborg där allt möjligt löst folk sitter och svettas på de obekväma små stolarna. Äkta konstnärer skapar knappast sina verk utan att lyfta blicken från pennans spets. Så där satt jag och tittade från och till på de andra stackarna. Och vad skådar mitt norra öga? Precis hela den sittande folksamling borde fan jobba på cirkus! Detta är mycket underligt, eftersom tentasalen inte sällan befolkas av grekiskor vars lockiga hårsvall och olivtonade armar får mig att åter drömma om forna tiders musor. Men på just denna sketna tisdag var salen invanderad av Riksorganisationen för Utseendemässigt Utmanade Människor. De som var lite mer medelfula hade alla en sak gemensamt: varenda jävel hade keps.

Svennebananerna har ofta keps. Det har förbryllat mig hela livet.

När jag gick i koncentrationsläger (läs: högstadiet) hade alla snubbarna baseballkepsar som de helst inte ville ta av när de kom in i klassrummet, trots lärarnas förmaningar. Det brukade vara en liten Nike-logga framtill och ytterligare en likadan där bak. Något alla snubbarna hade gemensant var att de automatiskt hade en bad-hair-day när kepsen åkte av. Jobbigt om någon skulle hålla på att sno deras kepsar varje dag. Då skulle deras morsor blir skitfattiga till slut.

Under de åren då jag proletariserade mig på en köttfabrik hade jag flera snälla arbetskamrater. Stora, rejäla män med kort på sina förvånansvärt söta barn och sina fula fruar i omklädningsrumskåpen. Ni vet, den sortens härligt stabila karlar i trettioårsåldern som är sådär som man hoppas att brandmännen är den dagen då ens hus brinner. Jag är 180 cm kort i strumplästen och där var jag liten som en smurf. Jag satt med benen uppslängda på bänken i rökrummet, slötänkte lite på om man ska gillar dark wave eller om det bara är skit. I bakgrunden hör man dem dra fiskehistorier och dela med sig av tips om hur man bäst byter rotorblad i gräsklipparen. Och vad är egentligt bäst? En elektrisk eller en bensindriven häcktrimmer? Och när det var dags att dra hem så tryckte de på sig en keps innan de satte sig i sina Volkswagen Jetta eller Ford Scorpio och fräste iväg. Man visste att deras fruar ville att de skulle ha keps. För det har grabbar.

Nuförtiden är det tydligen viktigare än någonsin att bära keps. Jag som trodde att hela det där "man kan inte gå ut utan att ha någonting på huvet"-tänkandet försvann med 1800-talet. Istället för Emil i Lönneberga-mössa har man antingen truckarkeps eller kubakeps. Själv klandrar jag Johnny Knoxville och Che Guevara.