Leaving Also Land

Desmond bekänner härmed att han har legat och försökt sova i över en timme.

Jag har ett arbete nu i sommar, inte långt innan konsten ska utövas. Förutsättningen för detta arbete är jag kan gå upp antingen klockan fem eller sex på morgonen. Tyvärr är det så att jag inte är den enda som bebor denna gränd. Faktum är jag är här på nåder, jag är i Also Land. Här bor även Stor och Liten. Stor härskar över gränden och därmed även över Liten. För min del råder något slags undantagstillstånd. Genom en flerårig relation till Stors avkomma åtnjuter jag en position som är lika priviligierad och fördelaktig som den är skrämmande och frustrerande. Stor, vars världsuppfattning är hälften skräckfilm och hälften komedi, verkar se mig som någon sorts nyckel till fortsatt relation till avkomman. Därför ska jag behagas in adsurdum.

Jag har med andra ord fått en plats i deras gränd, några tidningar att värma mig med och en kartong som skydd. Stor och Liten har, till skillnad från er ödmjuke tjänare, genom förnedrande arbete förvärvat sig betald semester. Denna semester avnjutes bäst sent på dygnet under höga tillrop och med TVn på högsta volym. Stor har en röst som skulle göra vilken missanpassad 3-åring som helst grön av avund. Den skär igenom betong och studsar mot tegelväggarna. Jag försöker stoppa gammal kasserad broccoli i öronen, men det hjälper inte. När Stor skriker efter katterna som äter och skiter här i gränden hemsöks mitt ansikte av smärta.

Jag är lika tacksam som jag är förtvivlad.

Jag försöker att rena kropp och själ, såsom det anstår en sann konstnär. Enligt antikens ödmjuka skalders förebild nuddar endast oliver och endiver min gom och endast vatten nuddar mina läppar. Ständigt utsätts min kroppsliga och själsliga egenvård för attacker, ja, angrepp i syfte att krossa min moral. Alla helvetets frestelser dukas fram och i bakgrunden skrattar Stor som Dr. Evil.

Men! När så fredagen kom (det har redan varit lördag ett tag nu) hände det. Jag är fri! Gud, Allah, Buddha, Ganesha eller Steve Jobs, jag vet inte vilken av er jag ska tacka så jag tackar er alla. På måndag går jag för sista gången till sängs i gränden, för jag har belönats med en bostad. Det är en ödmjuk bostad, vilket passar mig. Till slut har försynen skänkt mig en ateljé där jag kan skapa min konst efter mitt eget huvud utan andras inblandning. Namaste.