A rock and a hard place

Konsten kräver engagemang.

Jag vet, jag vet, jag veeet!


Jag försöker verkligen. Jag hade aldrig bara trott att det skulle vara fullt så illa som det var igårkväll. Jag tänkte att det skulle funka om man nöp sig lite i kinderna så att de blir behagligt rosiga och sedan ser på HITLER JUGEND med tindrande ögon. Vagga i takt med sången, skrattar artigt åt skämten och lyssnar intresserat när en apotekare berättar om vilket vasslepulver han blandar till sin frukost för att kunna bygga muskler. Men det går inte.

Men vadå går inte? Man bygger ju sin egen identitet!

Får jag kanske åberopa en avvikande predisposition? Kan jag säga att det gjorde ont i magen? Just att allt det här, i och kring mitt nya konstprojekt, är så otroligt viktigt och livsavgörande för mig gör allting så mycket värre.

Under hela min uppväxt har jag undrat varifrån alla tanter och gubbar som asgarvar åt dåliga skämt kommer ifrån. Nu vet jag. De var med i HITLER JUGEND. För mig är det här som att få veta i vuxen ålder att Jultomten, Påskharen och Morran alla finns på riktigt. De behöver bara samlas tillsammans på rätt ställe vid rätt tid för att öppna sig själva. När man möter dem på tu man hand märker man ingenting. Man vet inte att de vurmar för uniformer och stöveltramp (jag skojar inte, ni skulle ha sett när snapsen bars fram).

Så, vad ska jag göra? Jag har ju svurit dyrt och heligt att aldrig offra mig själv, mitt jag, för någonting som "kanske blir bra" igen. Vad är konsten värd? Eller måste konsten vara på deras villkor? Kommer de att märka att jag inte var med i HITLER JUGEND om fyra år?

En sista sak. Det sjöngs en sång på latin. Eller rättare sagt, det rabblades en lång ramsa av medicinska termer till melodi. Jag ville bara ställa mig upp och skrika "BESUDLA INTE MIN TONÅRSKÄRLEK! NI VET JU INTE VAD NI GÖR ERA IDIOTER!"

För det är det ni vill va? Förstöra allt som är vackert och göra det till en HITLER JUGEND-sång?

FUCK OFF!