Här stod den stilla, tiden.

Aldrig känner jag mig så ensam som när jag har diskat, när lägenheten tystnar efter diskbänkens dån.

Glasen står tålmodigt och droppar i diskstället. På köksbänken avdunstar den sista fukten efter disktrasans framfart.

När jag sätter mig ner frågar jag alltid mig själv "För vem?"

Tystnaden gäckar mig. Det kommer alltid vara tyst, för jag kommer aldrig att kunna svara "För mig!" med hög röst.

Att bara ha sig själv att hålla efter är lika mycket en gåva som det är en förbannelse.