Att närma sig livskonstens väsen

Jag lärde mig något idag. Man kan inte stilla ett dåligt samvete. Det följer samma princip som den slitna frasen "two wrongs don't make it right." Det går bara inte, och alla försök är fåfänga. Likväl försöker man.

Vad finns sedan kvar än att titta på stjärnorna, när de nu ibland behaga visa sig i detta förbannade klimat? Jag hade en vana att alltid identifiera vilken stjärnbild jag såg på vägen hem. Men här är allting fyllt av lampor som i sin småsinthet tävla med himmelsvalvet.

Åter tillbaka till saken. Jag har knappt ord för det självförakt jag känner. Har jag dragit det kanske vackraste jag sett i rännstenen? Bara för ett dåligt samvete? Hur kan man helga det som skändats? Det var inte ens givande, inte belönande! Jag var ju på god väg dit jag en gång ville! Vad är förnuft och vad är känsla? Det gör ont inombords när jag tänker på den dagen, då jag måste öppna ögonen och titta. Hur kommer det att kännas? Kommer allt vara borta? Kommer allt vara fult? Har jag smutsat ner allt? Det var ju så vackert, helt nyss för den delen.

Man ska inte ångra sig. Man ska inte försöka dra tillbaka tiden. Hur var det nu? Få se.. man skulle släppa sina förpliktelser mot sitt forna jag. Att det gamla försvinner är säkert, men kommer det någonting nytt efter det? Är inte det allra narraktigaste att till slut lyfta gammalt till skyarna, för att man har glömt samtidens äckel?

Jag har många frågor och en sten i bröstet.

Det var dit jag en gång ville. Varför lät jag inte lien gå? Det hade ju varit så enkelt. Jag var ju på väg. Jag kände det imorse.