En ny rutin

Varje natt drömmer jag. I nästan varje dröm dyker det upp något spöke från förr och jag grips nästan alltid av något slags dåligt samvete. Jag minns att jag avfärdade en gammal kompis som löjlig en gång i tiden, vilket visserligen var på goda grunder. Men jag kan inte glömma hans min. En grimas av oförstånd och någonting sårat bland förvirringen. Nu var han i min dröm.

Allt detta ger mig stor sorg.

Igår klättrade jag tidigt på morgonen upp för en kulle som kallas för berg. Det var milt i luften efter nattens regn och himmelen var märkvärdigt klar och blå. Högt upp syntes en halv, vit måne. Nu ville jag precis tänka de vackra tankar jag tänkte när jag gick den slingrande vägen uppför kullen, men nu grips jag åter av samma känsla som igårkväll. Narr, jag är min egen narr.

Herre, du likgiltige skapare, låt dagen gå fort och låt oss sedan glömma det vi gjort. Finns det någon som på allvar bett en bön och som sedan till fullo trott på medlidande från den store charlatanen i skyarna?

Jag är hungrig, men jag mår illa vid varje tanke på frukost.