I väntan på ingenmansland

Vem har inte känt tvivel?

Jag pratade med en gammal vän som är kär i en ung man. Hon sa att varje gång hon träffar honom blir hon helt uppslukad, men ju mer tiden går efter att de skiljts åt, desto mer känslor tappar hon. Hon glömmer och blir likgiltig. Inte sällan är det kombinerat med någon känsla av att hållas på halster, att plågas i osäkerhet. Att verkligen tro på något måste vara underbart, men det för med sig risken att bli desillusionerad och bränd. Tvivel frälser människan från illusioner och dess efterverkningar, men till vilket pris? Om man inte vågar tro någonting om någon annan, hur ska man då våga eller tillåta sig att känna?

En gång i tiden hade jag ett bra system. Jag förälskade mig på avstånd under stort hemlighetsmakeri. Mina känslor var så hemliga att jag inte ens vågade skriva ner dem på papper som jag kunde gömma eller låsa in. Varje dag följde jag i smyg min älskade med blicken utan att någonsin avslöja något. Jag tänkte mig på något vis ett parallellt universum där jag var vacker och förr eller senare fick min utvalda att älska för livet. Utöver att jag var vacker hade jag förstås en hel uppsjö av nya och goda egenskaper. Det skulle helt enkelt vara bortom allt förnuft att inte älska mig. Jag blev dagdrömmeriets okrönte konung.

Åren blir inte bara fler, de blir också mer komplicerade. Jag har förstått jag ser ut som folk mest gör och plågas inte längre på samma sätt av min spegelbild. För en kort tid sedan gjorde jag verklighet av en gammal dagdröm. Men jag undrar vad jag vill ha och jag skräms av vad jag kanske vill ha.

Jag känner tvivel. Jag tvivlar på att allt kommer att gå vägen: jag tvivlar på min senaste dagdröms uppfyllelse. Jag känner tvivel inför vad jag vill.