Människans tanke

Förnuft, jag hatar dig.

Du kommer när du minst är anad och särskilt när du minst är önskad. Du kommer in i mitt liv och låtsas aldrig om de stunder då du har försakat mig, de stunder då jag behövde dig. Du har aldrig velat stanna hos mig, såsom du stannar hos andra. Du har aldrig sett på mig med ett leende. Ofta har jag fått lita till andra, där du stannar längre, för att få rätsida på mitt liv när det har havererat. Du kommer aldrig när jag behöver dig.

Men nu står du här och vandrar otåligt fram och tillbaka bakom min rygg. Du viskar ständigt i mitt öra. Jag hör dig försiktigt säga saker som jag inte vill lyssna på men du är av en sådan natur att det inte hjälper att hålla för öronen.

Förnuft, varför kommer du nu? Varför kommer du och din ständige följeslagare Tvivel och stör mig nu? Låt mig känna, låt mig slippa eftertanke. Jag vet att jag har ropat efter dig, men nu vill jag inte ha dig här.

Förnuft, låt mig vara.