Trycket

Jag kan det där med att oroa sig.

Ständigt finner jag något nytt, efter att ha betat av det ena fortsätter jag med det andra. Efter att ett bekymmer hade lämnat min panna så fortsätter världen omkring mig att förbrylla mig, men inte lika mycket som jag förbryllar mig själv.

Det handlar om tryck, min rädsla för att inte veta när det borde ta stopp. Jag går ständigt och biter min tunga, rädd för att säga för mycket. Jag, Desmond Pensel, är blott en del av något annat. Jag är fåntratten, och det är jag som ställer till problem. Jag bultar på mina väggar av mänskligt kött. Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut. Jag vill säga allt jag inte borde säga. Jag vill skriva allt jag inte borde skriva. Jag vill pressa, jag vill få en reaktion. Jag vill bara veta. Jag undrar så mycket. Men jag får inte. För då förstör jag.

Jag vet att jag skräms.