Skogen

Det finns ett område inom mig där jag ofta vandrar. De flesta skulle nog kalla det ogästvänligt men jag trivs där på något märkligt vis. Det är inte helt olikt en urskog där ingen människa har tillåtits gå med yxa eller såg, alla träd står kvar tills de faller. Men det kräver viss försiktighet. Jag har omgivit allt med ett stängsel och en präktig grind för att hålla folk borta. Det måste man göra, för väldigt få människor trivs i övervuxna gamla skogar, särskilt om natten när månens sken kastar märkliga skuggor.

För inte skrämmas håller man sin grind stängd. Men inte sällan sitter jag på sidan med en hand på grinden och gläntar ibland när folk går förbi för att se deras min när de får syn på något därinne. De flesta brukar se ansträngda ut, de vet att de ser spöken men ingen vettig människa tror på sådant. Besviken stänger jag min grind. På det hela taget är det dumt att hålla på såhär.

Mitt stängsel är av sådan natur att ingen någonsin ser det, där de går förbi. Jag måste antyda att det finns där och se om någon blir nyfiken eller som tidigare glänta på grinden. Folk kan vandra länge och tryggt i resten av mina domäner, lyckligt omedvetna om vad som finns längst in.

Det är en fråga om tryck. Antingen får jag bära det inom mig eller lägga det på andra. Antingen håller jag tyst eller inte. Jag vet inte vad som gör mig mer ensam.

Det här är min stora sorg.