Jag känner mig så otroligt nedstämd. Jag kom hem blott för en liten stund sedan.
Jag har varit på min absolut första sittning. Uppslutningen från min konstgrupp var torftig, vi blev bara tre stycken.
Har du någonsin haft en upplevelse då du nästan ser allting i tredje person? Du ser hur du sitter med tefatsstora ögon och öppen mun ser på när världen plötsligt tippar åt ett håll, ungefär som Titanic. Man kom dit med sitt lilla sällskap, so far so good. Man köper 33 cl öl för tio spänn, so far, so good. Men sedan ljuder en trumpetfanfar och folk samlas vid trappan i huset. Någon jävla viktigpetter säger något klämkäckt och man får äntligen gå till bords. Efter en utdragen väntan får man äntligen gå och ta ärtsoppa. Soppan smakar bättre än man trott (props till kocken!) med rejäla bitar av ingefära. Jag kanske borde berätta att det hela ägde rum i en synnerligen respektabel byggnad, en rejäl villa som ligger där villor bör ligga. Inomhusmiljön bjöd på såväl stuckatur som fiskbensparkett. Men stampar servitörer från HITLER JUGEND in och skvätter nonchalant upp snaps i glasen. Det är ett jävla väsen. Och inom kort påbörjas ett ringande i en matsalsklocka som återkommer hela kvällen. Det plingas var och varannan minut i klockjälveln. För varje gång ska de sjungas en sång ur en bok.
Folk nöjer sig inte med att sjunga. Det är stämsång. Jag vet inte varför men det är Katedralskolan all over. Ingen där kunde egentligen sjunga, men det fanns naturvetare som hade gått i musikskola och de missar ju aldrig ett tillfälle till snapsvisor. Klubben för inbördes beundran har plötsligt muliplicerats. Nu sitter man bland nittio stycken (just det, nästan alla sjunger). HITLER JUGEND har på sig speciella jackor för att lätt kunna identifieras. Samtliga är i alla fall småfeta och om de har synfel visar de stolt upp ett sorgligt val av bågar. De manliga medlemmarna äga dessutom ett synnerligen missprydande getskägg. Folk drar sorgliga vitsar och de flesta har den dåliga smaken att falla i skratt. Inombords kämpar jag. Hur ska jag reagera? Ska jag bara sitta med stora ögon och öppen mun? Eller ska jag hänge mig åt hån, den hämnd som mitt hjärta skriker efter? Jag ville skratta hysteriskt samtidigt som jag väger på stolen så mycket att jag tippar över baklänges. Det hade nog fått tyst på alla. Men jag gjorde inte det. Jag tänkte att alkohol skulle bota mina sorger så jag började att häva Tuborg efter Tuborg. Snapsen gick åt. Punschen gick åt. Det hade sagts att det skulle serveras pannkaka men det var UGNSPANNKAKA, vilket är pannkakans äckliga kusing från landet. Samma smet kanske, din jävla viktigpetter, men helt annorlunda upplevelse. Det må ha varit hallonsylt tilll men det smakade ändå skit.
Jag fick nog kissa säkert trettioelva gånger för att jag var tvungen att dricka så mycket öl. Vid det laget då punschen (sp?) serverades skulle det sjungas, och det sjöngs ända tills dess att drycken stod på borden. För varje vers skulle man gör något. Först vagga framåt och tillbaka. Sedan skulle man stå upp. Sedan ställde sig HITLER JUGEND upp på stolarna. Till min förskräckelse ställde sig alla andra på stolarna när punschen så äntligen hade serverats hade Adolf's little helpers ena foten på bordet. Vissa med mer förnuft än andra hördes säga "nej nej, det är för mycket." Själv satt jag och stirrade.
Det hela var värre en någon mardröm jag haft på länge. Det eviga plingeli-plongandet i klockan gav mig magknip.
Den dagen då jag gör som alla andra gör, bara för att alla andra gör just så, då har jag sålt min själ till satan.
Jag kan höra min fars röst eka i mitt huvud, om hur man ska akta sig för att missa deen del av upplevelsen som universitetsstudiernas studentikosa inslag för med sig. Hur det kommer att spela roll senare i livet. I say fuck it. Aldrig i helvete. Skolgården försvinner aldrig. Och jag kommer alltid att sitta där med och sura längst bort i hörnet i en trasig brun skinnjacka och röka Lucky Strike (eh, vad jag ska göra just nu vet jag inte, jag är rökfri numera). Ni kan stå där på trappan och sjunga in våren. Ni är så viktiga att all undervisning kan ställas in för er skulle i en halvtimme. Men ni kommer alltid att vara självupptagna skitstövlar som inte fattar ett jävla skit so up yours, assholes.
PS.
Miss Nailpolish, you rock!
torsdag 30 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
det finns egentligen inte mycket man kan göra. inte ens spy över någons axel, eftersom det är precis vad som förväntas av gästerna. du kunde möjligtvis ha ställt dig upp, dammat servietten i bordet o sagt något i stil med 'det här var den sämsta bögklubb jag har varit på i alla fall' o resolut lämnat lokalen. för att sedan uppsöka en trevligare bögklubb. ?
Skicka en kommentar