Några ord från Fabian Skrivbord

Efter att ha blivit utsatt för ett kollektivt övergrepp på konstskolan vandrade jag hemåt som i en dimma. Jag tror nästan att jag hade jackan på mig bak och fram, upp och ner. Jag vandrade utmed nervtråden där arbetsmyrorna swischade förbi på sin hjulförsedda kronärtskockor. Sakta stapplade jag hem mellan ilsket tutande citroner framförda av lika ilskna bin.

Jag kom slutligen hem och lade mig direkt i sängen. Som i den värsta helikopterfyllan snurrade världen trots att jag krampaktigt höll mig fast i täcket. När jag lät blicken vandra utmed sprickan i taket såg jag honom sitta där. På en liten stol fäst i väggen närmast taket satt en liten man, ingen dvärg utan bara en miniatyr. I handen hade han en lika liten flaska moskovskaya vodka. Han såg ut att ha varit vaken i flera dygn, ögonen svullna och röda.

Jag var ganska vimmelkantig när han pratade men jag ska försöka att återge det mesta.

Allting, precis allting kan förlora sin mening. Vad som helst kan bli lika värdelöst som ett urladdat batteri.

Man går genom sitt liv, alla dessa vanliga dagar. Man trängs i köer, man blir knuffad så att man tappar äggkartongen utanför snabbköpet och man svär åt bilisterna när de kör över vattenpölar precis bredvid trottoaren så man blir genomblöt. Man är trött, man blir tröttare och man är så trött. Dagen har varit en plåga och maten man åt hjälpte inte på något sätt att vända känslan av sockerbrist.

Det är då du får för dig alla saker som du inte vill kännas vid sedan när du har vederkvickt dig. Du skakar av dig allt precis som när man ryser åt ett obehagligt minne. För varför skulle man vilja dra fram sin imaginära 357 magnum revolver och börja skjuta besinningslöst omkring sig? Man är bunden av konventioner, av moral, etik och i viss utsträckning sunt förnuft.

Det intressanta är att tänka sig vad som händer när omvärldens restriktioner släpper. Man har fortfarande kvar sina personliga restriktioner fast man kan andas djupt och tänka "Jag är bara en kugge i maskineriet, jag är bara en kugge i maskineriet." En gång i tiden fick man se filmen "The Wave" där det något övertydligt skildras hur vanliga människor förvandlas till monster till kugghjul i en totalitär stat. Det som aldrig berörs är människans drift att balla ur totalt. Innerst inne så vill den plågade människan uppnå det där tillståndet av evig trötthet då människoliven omkring en är jämnställda med kasserade batterier. Man vill att det ska komma som från ovan, ett kaos som skänker en syndernas förlåtelse. Fullständig anarki ger en nästan hysteriskt festlig känsla som inte är långt ifrån omoralen som sprider sig när folk då och då tror att den yttersta dagen är kommen och gör allt korkat man kan göra.

Det finns en stor motvilja mot alla drifter som inte handlar om att le som en skyltdocka, äta nyttigt och gympa regelbundet.

Innerst inne vill du vara en lägervakt eller en galning som skjuter lika skoningslöst som slumpmässigt omkring sig.

För du är så trött. Du håller in magen i alla sociala samband: du svarar det som förväntas av dig och hoppas att ditt samvete kan bedövas någon gång. Ditt jag ger dig skuldkänslor. Du vet att du sviker. Och det gör dig trött, så trött. Plötsligt är alla tomma batterier omkring dig. Din hand vandrar automatiskt mot fickan. Du vill att allt ska släppa. Du vill ge efter.

I'll see you on the dark side of the moon .