A rock and a hard place

Konsten kräver engagemang.

Jag vet, jag vet, jag veeet!


Jag försöker verkligen. Jag hade aldrig bara trott att det skulle vara fullt så illa som det var igårkväll. Jag tänkte att det skulle funka om man nöp sig lite i kinderna så att de blir behagligt rosiga och sedan ser på HITLER JUGEND med tindrande ögon. Vagga i takt med sången, skrattar artigt åt skämten och lyssnar intresserat när en apotekare berättar om vilket vasslepulver han blandar till sin frukost för att kunna bygga muskler. Men det går inte.

Men vadå går inte? Man bygger ju sin egen identitet!

Får jag kanske åberopa en avvikande predisposition? Kan jag säga att det gjorde ont i magen? Just att allt det här, i och kring mitt nya konstprojekt, är så otroligt viktigt och livsavgörande för mig gör allting så mycket värre.

Under hela min uppväxt har jag undrat varifrån alla tanter och gubbar som asgarvar åt dåliga skämt kommer ifrån. Nu vet jag. De var med i HITLER JUGEND. För mig är det här som att få veta i vuxen ålder att Jultomten, Påskharen och Morran alla finns på riktigt. De behöver bara samlas tillsammans på rätt ställe vid rätt tid för att öppna sig själva. När man möter dem på tu man hand märker man ingenting. Man vet inte att de vurmar för uniformer och stöveltramp (jag skojar inte, ni skulle ha sett när snapsen bars fram).

Så, vad ska jag göra? Jag har ju svurit dyrt och heligt att aldrig offra mig själv, mitt jag, för någonting som "kanske blir bra" igen. Vad är konsten värd? Eller måste konsten vara på deras villkor? Kommer de att märka att jag inte var med i HITLER JUGEND om fyra år?

En sista sak. Det sjöngs en sång på latin. Eller rättare sagt, det rabblades en lång ramsa av medicinska termer till melodi. Jag ville bara ställa mig upp och skrika "BESUDLA INTE MIN TONÅRSKÄRLEK! NI VET JU INTE VAD NI GÖR ERA IDIOTER!"

För det är det ni vill va? Förstöra allt som är vackert och göra det till en HITLER JUGEND-sång?

FUCK OFF!

HITLER JUGEND SUGER PUNG

Jag känner mig så otroligt nedstämd. Jag kom hem blott för en liten stund sedan.

Jag har varit på min absolut första sittning. Uppslutningen från min konstgrupp var torftig, vi blev bara tre stycken.

Har du någonsin haft en upplevelse då du nästan ser allting i tredje person? Du ser hur du sitter med tefatsstora ögon och öppen mun ser på när världen plötsligt tippar åt ett håll, ungefär som Titanic. Man kom dit med sitt lilla sällskap, so far so good. Man köper 33 cl öl för tio spänn, so far, so good. Men sedan ljuder en trumpetfanfar och folk samlas vid trappan i huset. Någon jävla viktigpetter säger något klämkäckt och man får äntligen gå till bords. Efter en utdragen väntan får man äntligen gå och ta ärtsoppa. Soppan smakar bättre än man trott (props till kocken!) med rejäla bitar av ingefära. Jag kanske borde berätta att det hela ägde rum i en synnerligen respektabel byggnad, en rejäl villa som ligger där villor bör ligga. Inomhusmiljön bjöd på såväl stuckatur som fiskbensparkett. Men stampar servitörer från HITLER JUGEND in och skvätter nonchalant upp snaps i glasen. Det är ett jävla väsen. Och inom kort påbörjas ett ringande i en matsalsklocka som återkommer hela kvällen. Det plingas var och varannan minut i klockjälveln. För varje gång ska de sjungas en sång ur en bok.

Folk nöjer sig inte med att sjunga. Det är stämsång. Jag vet inte varför men det är Katedralskolan all over. Ingen där kunde egentligen sjunga, men det fanns naturvetare som hade gått i musikskola och de missar ju aldrig ett tillfälle till snapsvisor. Klubben för inbördes beundran har plötsligt muliplicerats. Nu sitter man bland nittio stycken (just det, nästan alla sjunger). HITLER JUGEND har på sig speciella jackor för att lätt kunna identifieras. Samtliga är i alla fall småfeta och om de har synfel visar de stolt upp ett sorgligt val av bågar. De manliga medlemmarna äga dessutom ett synnerligen missprydande getskägg. Folk drar sorgliga vitsar och de flesta har den dåliga smaken att falla i skratt. Inombords kämpar jag. Hur ska jag reagera? Ska jag bara sitta med stora ögon och öppen mun? Eller ska jag hänge mig åt hån, den hämnd som mitt hjärta skriker efter? Jag ville skratta hysteriskt samtidigt som jag väger på stolen så mycket att jag tippar över baklänges. Det hade nog fått tyst på alla. Men jag gjorde inte det. Jag tänkte att alkohol skulle bota mina sorger så jag började att häva Tuborg efter Tuborg. Snapsen gick åt. Punschen gick åt. Det hade sagts att det skulle serveras pannkaka men det var UGNSPANNKAKA, vilket är pannkakans äckliga kusing från landet. Samma smet kanske, din jävla viktigpetter, men helt annorlunda upplevelse. Det må ha varit hallonsylt tilll men det smakade ändå skit.

Jag fick nog kissa säkert trettioelva gånger för att jag var tvungen att dricka så mycket öl. Vid det laget då punschen (sp?) serverades skulle det sjungas, och det sjöngs ända tills dess att drycken stod på borden. För varje vers skulle man gör något. Först vagga framåt och tillbaka. Sedan skulle man stå upp. Sedan ställde sig HITLER JUGEND upp på stolarna. Till min förskräckelse ställde sig alla andra på stolarna när punschen så äntligen hade serverats hade Adolf's little helpers ena foten på bordet. Vissa med mer förnuft än andra hördes säga "nej nej, det är för mycket." Själv satt jag och stirrade.

Det hela var värre en någon mardröm jag haft på länge. Det eviga plingeli-plongandet i klockan gav mig magknip.


Den dagen då jag gör som alla andra gör, bara för att alla andra gör just så, då har jag sålt min själ till satan.

Jag kan höra min fars röst eka i mitt huvud, om hur man ska akta sig för att missa deen del av upplevelsen som universitetsstudiernas studentikosa inslag för med sig. Hur det kommer att spela roll senare i livet. I say fuck it. Aldrig i helvete. Skolgården försvinner aldrig. Och jag kommer alltid att sitta där med och sura längst bort i hörnet i en trasig brun skinnjacka och röka Lucky Strike (eh, vad jag ska göra just nu vet jag inte, jag är rökfri numera). Ni kan stå där på trappan och sjunga in våren. Ni är så viktiga att all undervisning kan ställas in för er skulle i en halvtimme. Men ni kommer alltid att vara självupptagna skitstövlar som inte fattar ett jävla skit so up yours, assholes.


PS.

Miss Nailpolish, you rock!

GIRLS GIRLS GIRLS

Jag var på Sahlgrenska idag.

Herregud. Det är ju bara brudar där. I alla fall 98%. Under rundturen gick vi förbi två killar, de enda jag såg, och de pratade högt om hur många gånger de hade kissat idag. Det hade någonting med vätskebalansen att göra. Jag tror att det syntes på mina sofistikerade skor att jag är annorlunda. Jag tror att många lade märke till det.

Jag känner mig ambivalent inför hela detta nya konstprojekt. De nya lokalerna är estetiskt tilltalande men man får nog aldrig lyssna på några långa pretentiösa diskussioner om litteratur eller Latinamerika. Man får inte heller lyssna till någon som högljutt misstolkar poesi eller satsdelar. Det smärtar mig.

Men man slipper i alla fall lärarstudenter. Och det är ju fanimej inte dumt. Vem som helst kan ju nämligen bli lärare. Det spelar ingen roll om du är ful, korkad, illa klädd, ointelligent eller skabbig så länge som man alltid tycker att man kan läsa lite mer didaktik och att det är för lite Astrid Lindgren i skolan. Skulle de små liven få läsa lite mer om Pippi Långstrump skulle många sociala problem i skolan liksom försvinna av sig själva. Effekten skulle öka om Astrid fick Nobelpriset postumt. Lärarstudenternas huvudsakliga uppgifter består av att komma försent till varje lektion, ställa störiga frågor, prata med bänkgrannen under föreläsningarna, protestera mot kursinnehållet ("Måste man läsa allt det här?") och ha på sig fula kläder och lika ful ryggsäck. Lärarstudenter är inte heller sällan kärringjävlar, eller så kallade övervintrare. De är flockdjur och håller sig nära andra kärringjävlar och låter som en hel hönsgård när de tar en fika. Sedan går de ut och skrävlar över sina Marlboro 100's eller mentholcigaretter. Den som lyckas med att vara äldst i gänget hostar över en Blend No. 4 (formerly known as Ultra Light).

Ett guldkorn?

Jag köpte en tub tandkräm idag. Det var svårt. Först ska man bestämma sig för vilken tandkräm man tror är bäst. Sedan ångrar man sig för den var minsann tio kronor dyrare än alla de andra. Till sist måste man se till att man inte har valt en skrattretande sort, "Mot tandsten" eller liknande. Tänk om någon fnissar när man väntar på sin tur i kassan eller om någon drar på smilbanden när de snokar i ens badrumsskåp.

Nu till saken. När jag gick från affären stannade det en svart motorcykel med matchande svart sidovagn utanför en kvarterskrog. På kåpan stod det "WINDJAMMER" med gyllene bokstäver. Jag fick ett fnissanfall av så stor magnitud att jag fick bita mig i läppen för att jag inte dra blickarna till mig från uteserveringen.

Oroväckande låga kulturpoäng.

Jag satt nyss i lotusställning i soffan och kontemplerade stillheten i min nya ateljé. Jag oroade mig för att jag kommer att få sämre karma på grund av att jag dödar så många bananflugor varje dag. Men jag kom fram till att det jämnar ut sig i längden eftersom jag inte äter animaliska livsmedel. Då såg jag det. Ack, detta hemska ögonblick!

Det visade sig, efter en närmare inspektion i bokhyllan med tumstock, att jag enbart har 1.6 hyllmeter skönlitteratur. Det är ju alldeles hemskt! Vad ska jag säga när folk kommer på besök? Ingen kommer att ta mig på allvar när saker och ting ser ut såhär! Jag kommer att framstå som en tom burk som skrammlar högt i ett snöre bakom en cykel. Och det går ju absolut inte för sig. Jag kan se hur mina handflator blir svettiga bara av tanken.

Det här förstör känslan att träda in i en stor mans bonad, den vördnad som kan känna ibland. Det där som många slösinta tanter i Gudrun Sjödén-outfits känner när de äntligen får gå förbi Karin Boyes födelsehem här i Sveriges framstjärt. Man vet att här har någonting viktigt hänt eller löften om framtida opus.

Pang och bom.

Någon fick en kniv i sig precis snett över gatan från kontoret där jag jobbar. Om du gillar snaskiga detaljer, klicka här.

Imorse kunde man förskräckas av ett par rejäla blodsplattar på trottoaren. Det som kanske ingen tänkte på var att de bildade ett ganska fint mönster. Men till och med jag tyckte att det var lite väl osmakligt att riva fram telefonen för ta bilder.

Guldheden Golden Days

Jag tog en promenad ikväll.

Jag strövade planlöst på och omkring min nya mammas gata. Jag tog med menyer från ett thai-ställe och stoppade dem spjuveraktigt i bakfickan, en vit-rosa rulle som käckt dansade i takt med min röv.

Skogen omkring vattentornet har en särskild färgnyans på löven.

Jag passerade en gubbe med besynnerlig uppsyn precis när jag tänkte "fan, det här är precis ett sånt ställe där brudar blir påsatta mot sin vilja." En något otillgänglig promenad som parkförvaltningen inte ägnat många tankar åt de senaste decennierna där det är glest mellan lyktstolparna i ett skogsområde nära en parkeringsplats. Kändes som Bullens brevfilm.

Det finns överraskande många butiker här och hyreshusen har svinmånga våningar. Guldheden är mitt lilla Manhattan.

Svennebananerna och deras jävla hattar

För några dagar sedan satt säkert det lilla literaturvetartrollet och skrattade högt på sitt lilla arbetsrum. Anledning var naturligtvis att er ödmjuke tjänare skrev sin förbannade tenta. Nu är det inte meningen att jag ska sitta och spy galla över själva tentan, som i ärlighetens namn var ganska harmlös. Man sitter i en stor sal på Viktoriagatan i Göteborg där allt möjligt löst folk sitter och svettas på de obekväma små stolarna. Äkta konstnärer skapar knappast sina verk utan att lyfta blicken från pennans spets. Så där satt jag och tittade från och till på de andra stackarna. Och vad skådar mitt norra öga? Precis hela den sittande folksamling borde fan jobba på cirkus! Detta är mycket underligt, eftersom tentasalen inte sällan befolkas av grekiskor vars lockiga hårsvall och olivtonade armar får mig att åter drömma om forna tiders musor. Men på just denna sketna tisdag var salen invanderad av Riksorganisationen för Utseendemässigt Utmanade Människor. De som var lite mer medelfula hade alla en sak gemensamt: varenda jävel hade keps.

Svennebananerna har ofta keps. Det har förbryllat mig hela livet.

När jag gick i koncentrationsläger (läs: högstadiet) hade alla snubbarna baseballkepsar som de helst inte ville ta av när de kom in i klassrummet, trots lärarnas förmaningar. Det brukade vara en liten Nike-logga framtill och ytterligare en likadan där bak. Något alla snubbarna hade gemensant var att de automatiskt hade en bad-hair-day när kepsen åkte av. Jobbigt om någon skulle hålla på att sno deras kepsar varje dag. Då skulle deras morsor blir skitfattiga till slut.

Under de åren då jag proletariserade mig på en köttfabrik hade jag flera snälla arbetskamrater. Stora, rejäla män med kort på sina förvånansvärt söta barn och sina fula fruar i omklädningsrumskåpen. Ni vet, den sortens härligt stabila karlar i trettioårsåldern som är sådär som man hoppas att brandmännen är den dagen då ens hus brinner. Jag är 180 cm kort i strumplästen och där var jag liten som en smurf. Jag satt med benen uppslängda på bänken i rökrummet, slötänkte lite på om man ska gillar dark wave eller om det bara är skit. I bakgrunden hör man dem dra fiskehistorier och dela med sig av tips om hur man bäst byter rotorblad i gräsklipparen. Och vad är egentligt bäst? En elektrisk eller en bensindriven häcktrimmer? Och när det var dags att dra hem så tryckte de på sig en keps innan de satte sig i sina Volkswagen Jetta eller Ford Scorpio och fräste iväg. Man visste att deras fruar ville att de skulle ha keps. För det har grabbar.

Nuförtiden är det tydligen viktigare än någonsin att bära keps. Jag som trodde att hela det där "man kan inte gå ut utan att ha någonting på huvet"-tänkandet försvann med 1800-talet. Istället för Emil i Lönneberga-mössa har man antingen truckarkeps eller kubakeps. Själv klandrar jag Johnny Knoxville och Che Guevara.

Leaving Also Land

Desmond bekänner härmed att han har legat och försökt sova i över en timme.

Jag har ett arbete nu i sommar, inte långt innan konsten ska utövas. Förutsättningen för detta arbete är jag kan gå upp antingen klockan fem eller sex på morgonen. Tyvärr är det så att jag inte är den enda som bebor denna gränd. Faktum är jag är här på nåder, jag är i Also Land. Här bor även Stor och Liten. Stor härskar över gränden och därmed även över Liten. För min del råder något slags undantagstillstånd. Genom en flerårig relation till Stors avkomma åtnjuter jag en position som är lika priviligierad och fördelaktig som den är skrämmande och frustrerande. Stor, vars världsuppfattning är hälften skräckfilm och hälften komedi, verkar se mig som någon sorts nyckel till fortsatt relation till avkomman. Därför ska jag behagas in adsurdum.

Jag har med andra ord fått en plats i deras gränd, några tidningar att värma mig med och en kartong som skydd. Stor och Liten har, till skillnad från er ödmjuke tjänare, genom förnedrande arbete förvärvat sig betald semester. Denna semester avnjutes bäst sent på dygnet under höga tillrop och med TVn på högsta volym. Stor har en röst som skulle göra vilken missanpassad 3-åring som helst grön av avund. Den skär igenom betong och studsar mot tegelväggarna. Jag försöker stoppa gammal kasserad broccoli i öronen, men det hjälper inte. När Stor skriker efter katterna som äter och skiter här i gränden hemsöks mitt ansikte av smärta.

Jag är lika tacksam som jag är förtvivlad.

Jag försöker att rena kropp och själ, såsom det anstår en sann konstnär. Enligt antikens ödmjuka skalders förebild nuddar endast oliver och endiver min gom och endast vatten nuddar mina läppar. Ständigt utsätts min kroppsliga och själsliga egenvård för attacker, ja, angrepp i syfte att krossa min moral. Alla helvetets frestelser dukas fram och i bakgrunden skrattar Stor som Dr. Evil.

Men! När så fredagen kom (det har redan varit lördag ett tag nu) hände det. Jag är fri! Gud, Allah, Buddha, Ganesha eller Steve Jobs, jag vet inte vilken av er jag ska tacka så jag tackar er alla. På måndag går jag för sista gången till sängs i gränden, för jag har belönats med en bostad. Det är en ödmjuk bostad, vilket passar mig. Till slut har försynen skänkt mig en ateljé där jag kan skapa min konst efter mitt eget huvud utan andras inblandning. Namaste.