Milda västern: Desmond Pensel lider igen.

"In an interstellar burst I am back to save the universe"

Efter ett drygt års hiatus är jag tillbaka igen. Jag slutade av ett dumt skäl och jag börjar av ett lika dumt skäl.

Det vore både tråkigt och meningslöst att rabbla upp all dum skit som ägt rum det senaste året så jag ska försöka låta bli. Jag måste dock redan bryta mot regeln i någon mån eftersom jag är arg på något jag utsatts för det senaste halvåret. Jag har tvingats sitta bredvid korkade människor i långa rader av stolar med en något äldre person längst fram som pratar fyrtiofem minuter i stöten om något man lika gärna kan läsa i en bok. Vi som har en gnutta förnuft i huvet och skam i kroppen anser att det finns en social kod som säger att man inte pladdrar under dessa trekvartsperioder. Man håller helt enkelt käften tills det är dags att gå ut ur salen och uppsöka en närbelägen kafeteria där förfriskningar inhandlas alternativt att man besöker andra små närbelägna lokaler vars skyltar på dörren antyder att det god sed att kasta vatten där.

En man som jag håller för att vara klok och vis har sagt att runt tio procent av jordens befolkning är idioter. Det för med sig att när många människor vistas på en liten yta så blir det tätt med idioter. Ofta är det fråga om tur om man får vistas i grupper där koncentrationen av idioter är låg. Har man som jag satsat fel och hamnat i en grupp där andelen idioter är skrämmande hög så är det svårt att veta vad man ska ta sig till. Det går nämligen inte att göra någonting åt idioter. Man kan inte vara naiv och försöka resonera med dem och komma fram till ett samförstånd så att de inte bär sig lika idiotiskt åt bland folk. Man kan inte heller skälla ut dem och förvänta sig att de ska lämna gruppen. Om något så blir de bara sporrade bli ännu mer korkade. Man kan spela med och le som en idiot vilken kanske leder till social acceptans på bekostnad av ens eventuella värdighet och självkänsla. Det sista alternativet är det jag har valt; att föra tynande tillvaro i utkanten av precis allting och titta ner i marken för att inte uppmuntra idioterna till social interaktion.

Jag kan faktiskt inte klaga på de personer som har till uppgift att mot betalning stå framför gruppen och tala. Jag kan inte heller klaga på böckerna man förväntas läsa. Ingenting har varit direkt lysande, men jag plågas inte heller. Men jag är inte nöjd. Hela mitt liv har jag drömt om den här världen. Jag vände andra kinden till fler gånger än jag kan räkna. De gånger jag har blivit förtryckt av ingen annan anledning än att jag har varit enkel att förtrycka har jag lyckats hålla mig samman för jag en dag skulle få nå himmelriket: ett vackert land bestående av gräsmattor och byggnader som förvaltas av Akademiska Hus. En dag skulle jag få stå där på tröskeln och för första gången insupa min belöning för två decenniers lidande.

Min dröm krossas varje gång jag hör idioterna prata.

Det regnade

Det bästa är att vara tyst.

Fåntrattar är färskvara och det är nästan bäst att låta dem hållas medan de är någorlunda tilltalande. För annars slipper de ut när de redan har fått fula fläckar. Alla vackra tankar kommer ut platta och tråkiga efter att ha legat för länge i sina paket annars.

Skogen

Det finns ett område inom mig där jag ofta vandrar. De flesta skulle nog kalla det ogästvänligt men jag trivs där på något märkligt vis. Det är inte helt olikt en urskog där ingen människa har tillåtits gå med yxa eller såg, alla träd står kvar tills de faller. Men det kräver viss försiktighet. Jag har omgivit allt med ett stängsel och en präktig grind för att hålla folk borta. Det måste man göra, för väldigt få människor trivs i övervuxna gamla skogar, särskilt om natten när månens sken kastar märkliga skuggor.

För inte skrämmas håller man sin grind stängd. Men inte sällan sitter jag på sidan med en hand på grinden och gläntar ibland när folk går förbi för att se deras min när de får syn på något därinne. De flesta brukar se ansträngda ut, de vet att de ser spöken men ingen vettig människa tror på sådant. Besviken stänger jag min grind. På det hela taget är det dumt att hålla på såhär.

Mitt stängsel är av sådan natur att ingen någonsin ser det, där de går förbi. Jag måste antyda att det finns där och se om någon blir nyfiken eller som tidigare glänta på grinden. Folk kan vandra länge och tryggt i resten av mina domäner, lyckligt omedvetna om vad som finns längst in.

Det är en fråga om tryck. Antingen får jag bära det inom mig eller lägga det på andra. Antingen håller jag tyst eller inte. Jag vet inte vad som gör mig mer ensam.

Det här är min stora sorg.

Trycket

Jag kan det där med att oroa sig.

Ständigt finner jag något nytt, efter att ha betat av det ena fortsätter jag med det andra. Efter att ett bekymmer hade lämnat min panna så fortsätter världen omkring mig att förbrylla mig, men inte lika mycket som jag förbryllar mig själv.

Det handlar om tryck, min rädsla för att inte veta när det borde ta stopp. Jag går ständigt och biter min tunga, rädd för att säga för mycket. Jag, Desmond Pensel, är blott en del av något annat. Jag är fåntratten, och det är jag som ställer till problem. Jag bultar på mina väggar av mänskligt kött. Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut. Jag vill säga allt jag inte borde säga. Jag vill skriva allt jag inte borde skriva. Jag vill pressa, jag vill få en reaktion. Jag vill bara veta. Jag undrar så mycket. Men jag får inte. För då förstör jag.

Jag vet att jag skräms.

Människans tanke

Förnuft, jag hatar dig.

Du kommer när du minst är anad och särskilt när du minst är önskad. Du kommer in i mitt liv och låtsas aldrig om de stunder då du har försakat mig, de stunder då jag behövde dig. Du har aldrig velat stanna hos mig, såsom du stannar hos andra. Du har aldrig sett på mig med ett leende. Ofta har jag fått lita till andra, där du stannar längre, för att få rätsida på mitt liv när det har havererat. Du kommer aldrig när jag behöver dig.

Men nu står du här och vandrar otåligt fram och tillbaka bakom min rygg. Du viskar ständigt i mitt öra. Jag hör dig försiktigt säga saker som jag inte vill lyssna på men du är av en sådan natur att det inte hjälper att hålla för öronen.

Förnuft, varför kommer du nu? Varför kommer du och din ständige följeslagare Tvivel och stör mig nu? Låt mig känna, låt mig slippa eftertanke. Jag vet att jag har ropat efter dig, men nu vill jag inte ha dig här.

Förnuft, låt mig vara.

I väntan på ingenmansland

Vem har inte känt tvivel?

Jag pratade med en gammal vän som är kär i en ung man. Hon sa att varje gång hon träffar honom blir hon helt uppslukad, men ju mer tiden går efter att de skiljts åt, desto mer känslor tappar hon. Hon glömmer och blir likgiltig. Inte sällan är det kombinerat med någon känsla av att hållas på halster, att plågas i osäkerhet. Att verkligen tro på något måste vara underbart, men det för med sig risken att bli desillusionerad och bränd. Tvivel frälser människan från illusioner och dess efterverkningar, men till vilket pris? Om man inte vågar tro någonting om någon annan, hur ska man då våga eller tillåta sig att känna?

En gång i tiden hade jag ett bra system. Jag förälskade mig på avstånd under stort hemlighetsmakeri. Mina känslor var så hemliga att jag inte ens vågade skriva ner dem på papper som jag kunde gömma eller låsa in. Varje dag följde jag i smyg min älskade med blicken utan att någonsin avslöja något. Jag tänkte mig på något vis ett parallellt universum där jag var vacker och förr eller senare fick min utvalda att älska för livet. Utöver att jag var vacker hade jag förstås en hel uppsjö av nya och goda egenskaper. Det skulle helt enkelt vara bortom allt förnuft att inte älska mig. Jag blev dagdrömmeriets okrönte konung.

Åren blir inte bara fler, de blir också mer komplicerade. Jag har förstått jag ser ut som folk mest gör och plågas inte längre på samma sätt av min spegelbild. För en kort tid sedan gjorde jag verklighet av en gammal dagdröm. Men jag undrar vad jag vill ha och jag skräms av vad jag kanske vill ha.

Jag känner tvivel. Jag tvivlar på att allt kommer att gå vägen: jag tvivlar på min senaste dagdröms uppfyllelse. Jag känner tvivel inför vad jag vill.

En ny rutin

Varje natt drömmer jag. I nästan varje dröm dyker det upp något spöke från förr och jag grips nästan alltid av något slags dåligt samvete. Jag minns att jag avfärdade en gammal kompis som löjlig en gång i tiden, vilket visserligen var på goda grunder. Men jag kan inte glömma hans min. En grimas av oförstånd och någonting sårat bland förvirringen. Nu var han i min dröm.

Allt detta ger mig stor sorg.

Igår klättrade jag tidigt på morgonen upp för en kulle som kallas för berg. Det var milt i luften efter nattens regn och himmelen var märkvärdigt klar och blå. Högt upp syntes en halv, vit måne. Nu ville jag precis tänka de vackra tankar jag tänkte när jag gick den slingrande vägen uppför kullen, men nu grips jag åter av samma känsla som igårkväll. Narr, jag är min egen narr.

Herre, du likgiltige skapare, låt dagen gå fort och låt oss sedan glömma det vi gjort. Finns det någon som på allvar bett en bön och som sedan till fullo trott på medlidande från den store charlatanen i skyarna?

Jag är hungrig, men jag mår illa vid varje tanke på frukost.