Älskling, jag förminskade barnen / Semesterparadis, 5 bokstäver, börjar på M: MINSK

Jag drömde om kompromisslöshet. Jag gick med lien.

En gång i tiden var jag romantiker. Jag tyckte att jag var född i fel avkrok av mänsklighetens historia. Jag borde ha fötts när stora män diktade stora verk. Jag hade en marinblå yllejacka och innanför den en walkman (just det, kassetter) med blandband. Det var alltid skitkallt i staden där ingen är utomhus. Jag gick förbi hennes fönster en hel vinter i hopp om att få se henne i fönstret. Ironiskt nog var bodde hon inte där just då, men det visste inte jag. Jag saknar det där ljuset, det där märkligt rosa skimmret som kunde sänka sig över staden molniga vinterdagar.

Efter att jag hade dragit mig ner i fördärvet, mest på egen hand men också tack vare hjälp från andra, kom insikten att förändring var nödvändig. Jag gick med lien.

Jag önskar att det kunde kännas likadant att vandra runt igen. Ibland vill jag ha tillbaka staden där ingen är utomhus, där man bara kan skymta någonting bakom gardinerna. Jag önskar att en torr vind skakade löven i kvällsluften.

En modern skitstövel

Jag får identitetskriser vid märkligaste tillfällen. Man kan tycka att de borde komma under sommaren när man inte använder huvudet till något annat än att ha hatten på.

Jag har en liten ceremoni när jag kommer hem. Jag brukar alltid lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet och tänka på alla pinsamma saker jag har sagt och gjort under dagen. Sedan lägger jag mig tillrätta och känner mig tom en stund. Det är svårt att veta hur man ska bearbeta känslan annars. Man kan ju svälja allt och ställa sig och diska, men då brukar jag å andra sidan inte kunna sova på natten.

Jag är nog en ganska känslosam person ändå. Jag brukar smickra mig själv genom att tänka att jag nog är blasé eller avtrubbad. Det jag tycker om, det älskar jag. Det jag ogillar, det hatar jag. Jag lever som en tant: jag gnäller över tvättstugan och lyssnar på radio. Dessutom är det så med ensamma tanter att när vi väl kommer i närheten av folk så brakar käften loss och vi pladdrar som om livet hängde på det. Vi går omkring och samlar på oss saker som vi måste prata om, ofta oväsentligheter som får andra skaka på huvudet.

Min ateljé är inte vad den har varit. Men var är viljan? Jag heter Pensel, inte Kvast.

Same Old World?

"I've been shaped by the things I've been put through
I've been shaped by the person I am"

Ian Curtis, "Isolation" (1980)

Inledningsvis vill jag säga att om man inte har läst Brave New World så bör man göra det. Boken beskriver framtida människofabriker där individer odlas från ägg till färdig samhällsmedborgare. Fostren formas i sina flaskor till rätt typ av medborgare genom tillförsel av olika ämnen eller genom olika förhållanden för att härda den blivande individen på rätt sätt. Endast ett fåtal tillåts utvecklas till alpha-klassen som är den enda som är kapabel till kritiskt tänkande. En av dessa medborgare lider av sitt intellekt i förhållande till hans bristfälliga fysik, hans sökande efter en mening bortom det som det korkade samhället erbjuder gör honom utstött.

Aldous Huxley lär ha kännt sig osäker på huruvida hans dystopiska framtidsskildring var en ritning, en varning eller en profetia. Tydligen, om man ska döma av andras läsning av boken så är detta det mest uppenbara kärnan i boken: ett samhälle där utilitarismen går för långt. Själv så upplevde jag boken som en satir över min egen samtid. Jag ser inte någon medveten kontrollerande makt, jag ser snarare en del av det mänskliga kollektiva medvetandet. Någonstans, långt inne vet vi vad som är vad och hur vi ska reagera på det. På så sätt formar vi vår omgivning och oss själva. I ung, men ändå vuxen ålder kommer vi ut ur vår flaska. Passar man inte in i sin präglade roll går man under.

Att formas till en grubblare är dock inget glädjelöst tillstånd. Vi skrattar i vår livslånga ensamhet och vi förälskar oss på säkert avstånd i meningslösa detaljer (jfr. "Doktor Glas", Hjalmar Söderberg). Det är svårt att avgöra huruvida detta tillstånd är en gåva eller en förbannelse:

"If you could just see the beauty:
these things I could never describe.
These pleasures, a wayward distraction:
this is my one lucky prize."

Ian Curtis, "Isolation" (1980)

Är jag en post-modern neo-dystopiker, eller vad fan är grejen? Eftersom det inte finns något nytt längre måste man hitta ett prefix man gillar och hålla hårt som fan i det. Annars kommer någon och snor det. Titta bara vad som hände med indie-popen.

Desmond Pensel gräver guld

Jag blir inom kort ett kvarts sekel gammal. Igårkväll hände för första gången i mitt liv att jag går in på två ställen på raken (vi fick gå ganska snabbt för det är jobbigt att stå upp och bli full) där det var bra musik. Till min belåtenhet hittade jag dessutom en gratis hundralapp på marken.

Det måste vara kompensation för all akademiskt sanktionerad förnedring jag har utsatts för i veckan. Kärringjäveln ska få en skriftlig stegling.

Nåja, det är skönt att veta att Gud är rättvis i alla fall.

Ashes to ashes

På mitt stadsdelstorg finns en fontän med en av många hatad skulptur. Eller borde jag säga fanns?

Jag kan hålla med om att offentlig konst knappast är det som får mitt hjärta att banka, men den här fontänen påminde mig om en skulptur utanför Centre Pompidou i Paris.

Jag gick till affären för att handla icke-konstrelaterade förnödenheter när jag såg två män i färgglada arbetskläder i full färd med att lossa stenläggningen i botten av fontänen. Själva konstverket låg tippat på sidan i utkanten som om det var kasserat emballage. Jag kunde nästan höra en tyst klagosång från den störtade metallen.

Vissa saker blir levande först när de har dött.

Några ord från Fabian Skrivbord

Efter att ha blivit utsatt för ett kollektivt övergrepp på konstskolan vandrade jag hemåt som i en dimma. Jag tror nästan att jag hade jackan på mig bak och fram, upp och ner. Jag vandrade utmed nervtråden där arbetsmyrorna swischade förbi på sin hjulförsedda kronärtskockor. Sakta stapplade jag hem mellan ilsket tutande citroner framförda av lika ilskna bin.

Jag kom slutligen hem och lade mig direkt i sängen. Som i den värsta helikopterfyllan snurrade världen trots att jag krampaktigt höll mig fast i täcket. När jag lät blicken vandra utmed sprickan i taket såg jag honom sitta där. På en liten stol fäst i väggen närmast taket satt en liten man, ingen dvärg utan bara en miniatyr. I handen hade han en lika liten flaska moskovskaya vodka. Han såg ut att ha varit vaken i flera dygn, ögonen svullna och röda.

Jag var ganska vimmelkantig när han pratade men jag ska försöka att återge det mesta.

Allting, precis allting kan förlora sin mening. Vad som helst kan bli lika värdelöst som ett urladdat batteri.

Man går genom sitt liv, alla dessa vanliga dagar. Man trängs i köer, man blir knuffad så att man tappar äggkartongen utanför snabbköpet och man svär åt bilisterna när de kör över vattenpölar precis bredvid trottoaren så man blir genomblöt. Man är trött, man blir tröttare och man är så trött. Dagen har varit en plåga och maten man åt hjälpte inte på något sätt att vända känslan av sockerbrist.

Det är då du får för dig alla saker som du inte vill kännas vid sedan när du har vederkvickt dig. Du skakar av dig allt precis som när man ryser åt ett obehagligt minne. För varför skulle man vilja dra fram sin imaginära 357 magnum revolver och börja skjuta besinningslöst omkring sig? Man är bunden av konventioner, av moral, etik och i viss utsträckning sunt förnuft.

Det intressanta är att tänka sig vad som händer när omvärldens restriktioner släpper. Man har fortfarande kvar sina personliga restriktioner fast man kan andas djupt och tänka "Jag är bara en kugge i maskineriet, jag är bara en kugge i maskineriet." En gång i tiden fick man se filmen "The Wave" där det något övertydligt skildras hur vanliga människor förvandlas till monster till kugghjul i en totalitär stat. Det som aldrig berörs är människans drift att balla ur totalt. Innerst inne så vill den plågade människan uppnå det där tillståndet av evig trötthet då människoliven omkring en är jämnställda med kasserade batterier. Man vill att det ska komma som från ovan, ett kaos som skänker en syndernas förlåtelse. Fullständig anarki ger en nästan hysteriskt festlig känsla som inte är långt ifrån omoralen som sprider sig när folk då och då tror att den yttersta dagen är kommen och gör allt korkat man kan göra.

Det finns en stor motvilja mot alla drifter som inte handlar om att le som en skyltdocka, äta nyttigt och gympa regelbundet.

Innerst inne vill du vara en lägervakt eller en galning som skjuter lika skoningslöst som slumpmässigt omkring sig.

För du är så trött. Du håller in magen i alla sociala samband: du svarar det som förväntas av dig och hoppas att ditt samvete kan bedövas någon gång. Ditt jag ger dig skuldkänslor. Du vet att du sviker. Och det gör dig trött, så trött. Plötsligt är alla tomma batterier omkring dig. Din hand vandrar automatiskt mot fickan. Du vill att allt ska släppa. Du vill ge efter.

I'll see you on the dark side of the moon .

Back with a vengeance

Jag måste erkänna att jag har varit självkritisk på sistone och med all rätt dessutom. Jag har varit alldeles för hippie-betonad. Allting är så jävla bra bla bla. Man går omkring som om i ett rus. Man bäddar en stor, mjuk bädd åt Desmond där han kan gå i ide ett tag.

Men förr eller senare vaknar man.

När man är liten lär man sig att benämna saker. Föremålet äpple kopplas ihop med ordet äpple. Väldigt snart kan man även koppla samman en bild av ett äpple och själva äpplet. Gradvis förstår man allt mer abstrakta symboler eller sammansättningar av symboler som tolkas som just ett äpple.

Resten av livet är egentligen bara ett eko av den här processen.