Det regnade

Det bästa är att vara tyst.

Fåntrattar är färskvara och det är nästan bäst att låta dem hållas medan de är någorlunda tilltalande. För annars slipper de ut när de redan har fått fula fläckar. Alla vackra tankar kommer ut platta och tråkiga efter att ha legat för länge i sina paket annars.

Skogen

Det finns ett område inom mig där jag ofta vandrar. De flesta skulle nog kalla det ogästvänligt men jag trivs där på något märkligt vis. Det är inte helt olikt en urskog där ingen människa har tillåtits gå med yxa eller såg, alla träd står kvar tills de faller. Men det kräver viss försiktighet. Jag har omgivit allt med ett stängsel och en präktig grind för att hålla folk borta. Det måste man göra, för väldigt få människor trivs i övervuxna gamla skogar, särskilt om natten när månens sken kastar märkliga skuggor.

För inte skrämmas håller man sin grind stängd. Men inte sällan sitter jag på sidan med en hand på grinden och gläntar ibland när folk går förbi för att se deras min när de får syn på något därinne. De flesta brukar se ansträngda ut, de vet att de ser spöken men ingen vettig människa tror på sådant. Besviken stänger jag min grind. På det hela taget är det dumt att hålla på såhär.

Mitt stängsel är av sådan natur att ingen någonsin ser det, där de går förbi. Jag måste antyda att det finns där och se om någon blir nyfiken eller som tidigare glänta på grinden. Folk kan vandra länge och tryggt i resten av mina domäner, lyckligt omedvetna om vad som finns längst in.

Det är en fråga om tryck. Antingen får jag bära det inom mig eller lägga det på andra. Antingen håller jag tyst eller inte. Jag vet inte vad som gör mig mer ensam.

Det här är min stora sorg.

Trycket

Jag kan det där med att oroa sig.

Ständigt finner jag något nytt, efter att ha betat av det ena fortsätter jag med det andra. Efter att ett bekymmer hade lämnat min panna så fortsätter världen omkring mig att förbrylla mig, men inte lika mycket som jag förbryllar mig själv.

Det handlar om tryck, min rädsla för att inte veta när det borde ta stopp. Jag går ständigt och biter min tunga, rädd för att säga för mycket. Jag, Desmond Pensel, är blott en del av något annat. Jag är fåntratten, och det är jag som ställer till problem. Jag bultar på mina väggar av mänskligt kött. Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut. Jag vill säga allt jag inte borde säga. Jag vill skriva allt jag inte borde skriva. Jag vill pressa, jag vill få en reaktion. Jag vill bara veta. Jag undrar så mycket. Men jag får inte. För då förstör jag.

Jag vet att jag skräms.

Människans tanke

Förnuft, jag hatar dig.

Du kommer när du minst är anad och särskilt när du minst är önskad. Du kommer in i mitt liv och låtsas aldrig om de stunder då du har försakat mig, de stunder då jag behövde dig. Du har aldrig velat stanna hos mig, såsom du stannar hos andra. Du har aldrig sett på mig med ett leende. Ofta har jag fått lita till andra, där du stannar längre, för att få rätsida på mitt liv när det har havererat. Du kommer aldrig när jag behöver dig.

Men nu står du här och vandrar otåligt fram och tillbaka bakom min rygg. Du viskar ständigt i mitt öra. Jag hör dig försiktigt säga saker som jag inte vill lyssna på men du är av en sådan natur att det inte hjälper att hålla för öronen.

Förnuft, varför kommer du nu? Varför kommer du och din ständige följeslagare Tvivel och stör mig nu? Låt mig känna, låt mig slippa eftertanke. Jag vet att jag har ropat efter dig, men nu vill jag inte ha dig här.

Förnuft, låt mig vara.

I väntan på ingenmansland

Vem har inte känt tvivel?

Jag pratade med en gammal vän som är kär i en ung man. Hon sa att varje gång hon träffar honom blir hon helt uppslukad, men ju mer tiden går efter att de skiljts åt, desto mer känslor tappar hon. Hon glömmer och blir likgiltig. Inte sällan är det kombinerat med någon känsla av att hållas på halster, att plågas i osäkerhet. Att verkligen tro på något måste vara underbart, men det för med sig risken att bli desillusionerad och bränd. Tvivel frälser människan från illusioner och dess efterverkningar, men till vilket pris? Om man inte vågar tro någonting om någon annan, hur ska man då våga eller tillåta sig att känna?

En gång i tiden hade jag ett bra system. Jag förälskade mig på avstånd under stort hemlighetsmakeri. Mina känslor var så hemliga att jag inte ens vågade skriva ner dem på papper som jag kunde gömma eller låsa in. Varje dag följde jag i smyg min älskade med blicken utan att någonsin avslöja något. Jag tänkte mig på något vis ett parallellt universum där jag var vacker och förr eller senare fick min utvalda att älska för livet. Utöver att jag var vacker hade jag förstås en hel uppsjö av nya och goda egenskaper. Det skulle helt enkelt vara bortom allt förnuft att inte älska mig. Jag blev dagdrömmeriets okrönte konung.

Åren blir inte bara fler, de blir också mer komplicerade. Jag har förstått jag ser ut som folk mest gör och plågas inte längre på samma sätt av min spegelbild. För en kort tid sedan gjorde jag verklighet av en gammal dagdröm. Men jag undrar vad jag vill ha och jag skräms av vad jag kanske vill ha.

Jag känner tvivel. Jag tvivlar på att allt kommer att gå vägen: jag tvivlar på min senaste dagdröms uppfyllelse. Jag känner tvivel inför vad jag vill.

En ny rutin

Varje natt drömmer jag. I nästan varje dröm dyker det upp något spöke från förr och jag grips nästan alltid av något slags dåligt samvete. Jag minns att jag avfärdade en gammal kompis som löjlig en gång i tiden, vilket visserligen var på goda grunder. Men jag kan inte glömma hans min. En grimas av oförstånd och någonting sårat bland förvirringen. Nu var han i min dröm.

Allt detta ger mig stor sorg.

Igår klättrade jag tidigt på morgonen upp för en kulle som kallas för berg. Det var milt i luften efter nattens regn och himmelen var märkvärdigt klar och blå. Högt upp syntes en halv, vit måne. Nu ville jag precis tänka de vackra tankar jag tänkte när jag gick den slingrande vägen uppför kullen, men nu grips jag åter av samma känsla som igårkväll. Narr, jag är min egen narr.

Herre, du likgiltige skapare, låt dagen gå fort och låt oss sedan glömma det vi gjort. Finns det någon som på allvar bett en bön och som sedan till fullo trott på medlidande från den store charlatanen i skyarna?

Jag är hungrig, men jag mår illa vid varje tanke på frukost.

Att närma sig livskonstens väsen

Jag lärde mig något idag. Man kan inte stilla ett dåligt samvete. Det följer samma princip som den slitna frasen "two wrongs don't make it right." Det går bara inte, och alla försök är fåfänga. Likväl försöker man.

Vad finns sedan kvar än att titta på stjärnorna, när de nu ibland behaga visa sig i detta förbannade klimat? Jag hade en vana att alltid identifiera vilken stjärnbild jag såg på vägen hem. Men här är allting fyllt av lampor som i sin småsinthet tävla med himmelsvalvet.

Åter tillbaka till saken. Jag har knappt ord för det självförakt jag känner. Har jag dragit det kanske vackraste jag sett i rännstenen? Bara för ett dåligt samvete? Hur kan man helga det som skändats? Det var inte ens givande, inte belönande! Jag var ju på god väg dit jag en gång ville! Vad är förnuft och vad är känsla? Det gör ont inombords när jag tänker på den dagen, då jag måste öppna ögonen och titta. Hur kommer det att kännas? Kommer allt vara borta? Kommer allt vara fult? Har jag smutsat ner allt? Det var ju så vackert, helt nyss för den delen.

Man ska inte ångra sig. Man ska inte försöka dra tillbaka tiden. Hur var det nu? Få se.. man skulle släppa sina förpliktelser mot sitt forna jag. Att det gamla försvinner är säkert, men kommer det någonting nytt efter det? Är inte det allra narraktigaste att till slut lyfta gammalt till skyarna, för att man har glömt samtidens äckel?

Jag har många frågor och en sten i bröstet.

Det var dit jag en gång ville. Varför lät jag inte lien gå? Det hade ju varit så enkelt. Jag var ju på väg. Jag kände det imorse.

Här stod den stilla, tiden.

Aldrig känner jag mig så ensam som när jag har diskat, när lägenheten tystnar efter diskbänkens dån.

Glasen står tålmodigt och droppar i diskstället. På köksbänken avdunstar den sista fukten efter disktrasans framfart.

När jag sätter mig ner frågar jag alltid mig själv "För vem?"

Tystnaden gäckar mig. Det kommer alltid vara tyst, för jag kommer aldrig att kunna svara "För mig!" med hög röst.

Att bara ha sig själv att hålla efter är lika mycket en gåva som det är en förbannelse.